Och ändå kommer våren

Vinter i min själ, tårarna har frusit
Mörkertid som sliter, biter, tänjer ut min själ
Vinden griper tag, ger mig ingen vila
Kyler ner mitt hopp, min tro, ett livsglädjens farväl

Rädslan kryper fram, övertar mitt hjärta
Hur ska jag bli fri från denna stumma modlöshet’
Minnet av en dag, fri från sorg och smärta
Bleknar sakta, mister skärpan, det är allt jag vet

Längtan börjar gro, friden stannar längre
Ifrån hjärtats djupa grunder anas glädjero
Livet vänder blad, tryggheten den växer
Tacksamheten fyller själen med sitt hopp, sin tro

För ändå kommer våren: obeveklig, ofrånkomlig
Genom ljuset når den själens knutenhet
Rör vid hjärtesåren, tinar upp det som är fruset
Torkar sakta tåren för all evighet

Och ändå kommer våren: obeveklig, ofrånkomlig
Genom ljuset når den själens knutenhet
Rör vid hjärtesåren, tinar upp det som är fruset
Torkar sakta tåren för all evighet